Skymning över fjällsjön, Luohttolákho, Sarek – Augusti 2009

I senaste numret av Kamera & Bild skriver Göran Segeholm i sin krönika att naturfotografin är vid dålig hälsa.

Segeholm menar på att vår hunger efter äventyr avtagit och behovet av fulländad form sedan länge är stillat. Göran Segeholm vill se en mer uttrycksfull naturfotografi som handlar om hjärta och smärta och hur det är att vara människa.

För mig handlar naturfotografi just om det. Om hjärta och smärta och hur det är att vara människa. Det är inte vi och naturen, vi är en del av den. Den hunger efter äventyr som Göran skriver har avtagit handlar om resor till extrema platser, men det finns en annan typ av äventyr. Det inre äventyret.

Fjällbjörkar, Abiskofjällen – September 2009

Min uppfattning är att det som fotograf handlar om att berätta om det som ligger en närmast om hjärtat. Ofta hör jag om vikten av att vara nyskapande, men strävan efter att vara nyskapande brukar ofta bara ebba ut i ett nytt tekniskt grepp och bli rätt intetsägande. Om du i dina bilder istället uttrycker hur du känner, din relation till det du fotograferar är du unik och på så sätt också nyskapande.

“The rare photograph, the work of art, is the conscious product of personality, the expression of individuality, of vision and understanding of truth. But before all else a work of art is the creation of love, love for the subject first and for the medium second. Love is the fundamental necessity underlying the need to create, underlying the emotion that gives it form, and from which grows the finished product that is presented to the world.”

—Eliot Porter

Är naturfotografin på väg att dö?
För mig lever den mer innerligt än någonsin tidigare.